NY LIVSLUST  arbete för högre medvetenhet

Finns det inspirerande livsprinciper för vår tid?

Det är ju inte så svårt att inse att alla ideologier och religioner, så gott som utan undantag, mer eller mindre har missbrukats och fortsatt missbrukas av egoistiska eller andra anledningar, vilka ofta lett till stort lidande för många. När de tio budorden en gång i tiden presenterades ligger nära till hands att tro att författaren försökt ta hänsyn till den nivå av möjlig förståelse som fanns hos de som skulle ta emot dem. Om vi bortser från svårigheten att avgöra budordens autenticitet så har de ju varit självklara för många människor långt tidigare. Förmodligen kan man också anta att ju mindre förmåga eller vilja som det finns att ta hänsyn till andras väl och ve, desto fler, tydligare och mer begränsande måste ”buden” vara. Med ökad förmåga att känna empati och medkänsla följer ofta ett ökat hänsynstagande gentemot omgivningen. Då faller också behovet av många direkta bud och förbud bort därför att de upplevs vara självklara. Men då väcks frågan, finns det några motsvarande samtida ”moral- eller förhållningsregler” lämpliga för vår tidsålder?

Om vi skulle föreställa oss att någon idag skulle vilja ge oss tips på hur vi skulle kunna förbättra våra relationer med andra och ge oss själva en upplevelse av en större meningsfullhet och glädje i livet, hur skulle de kunna vara utformade så deras tillämpning inte sker på andras bekostnad? Skulle det vara möjligt att ha det bättre och må bättre än vad vi gör idag? Vad är det som gör oss lyckliga? Vad är det som gör att livet känns meningsfullt? Svaren på dessa frågor är som alltid ytterst individuella, men kanske att det finns några generella tankar och idéer som kan vara värda att fundera över. Kan det finnas några enkla riktlinjer som är så enkla att de kan förstås av de flesta av oss idag, trots att de kan kräva stora ansträngningar inför sina fulla tillämpningar? Skulle dessa riktlinjer mer kunna utgå från möjliga konsekvenser av våra handlingar istället för att enbart innehålla förbud?

Här följer några tankar och förslag kring hur vi förhoppningsvis skulle kunna förändras positivt och i förlängningen positivt påverka vårt samhälle. De kan även ses som ett försök att identifiera insikter som sannolikt har existerat i alla tider bland människor som lyckats bygga väl fungerande och humana samhällen. Dock har alla spekulationer kring existensen av en gud eller högre makt tills vidare utelämnats då riktlinjer som inte kan existera på egna meriter utan kräver en auktoritetsstämpel riskerar att av många inte upplevas som fullt ut självklara.

En första sådan tanke eller riktlinje kan vara respekten för vår egen och andras frihet. Att vi har full rätt att göra precis vad vi vill inom ramen för allas lika rätt till samma frihet. Det vill säga, så länge vi inte begränsar andras frihet att göra samma sak får vi säga, tycka och göra vad vi vill. Konsekvenserna blir ju dock uppenbara om vi t.ex. förstör miljön vilket ju skulle drabba andra. Men måste vi ta hänsyn till att andra kan känna sig kränkta av vårt sätt att vara, tänka och uttrycka oss på? Så länge vi inte är direkt oförskämda eller elaka borde det ju inte finnas någon anledning till att känna sig kränkt. Men har vi då rätt att kräva hänsyn från andra om vi skulle uppleva oss kränkta? Tveksamt, det kan ju vara så att andra inte äger förmågan att visa hänsyn. De kanske har bristande empatisk förmåga eller uttrycker sig i rent oförstånd. Men att förvänta sig hänsyn är dock en helt annan sak. Det gör vi ju normalt sett bland de vi väljer att umgås med, med all rätt.

En annan riktlinje, som mer skulle kunna ses som ett perspektiv, skulle kunna gälla hur vi väljer att se på andra och oss själva. Vad skulle hända om vi skulle se oss som en del av en och samma enhet, att vi ser på andra med samma ögon som vi ser på våra nära och kära? Vilka skulle konsekvenserna bli om alla utgick från ett sådant synsätt? Är det av godo att försöka samla och förena och dåligt att splittra och söndra?

Ett tredje perspektiv kan vara att utgå från att vi alla ständigt utvecklas, då främst ur ett medvetenhetsperspektiv. Det vill säga, vi lär oss hela tiden nya saker, gör nya erfarenheter och blir med åren allt klokare och klokare. Självfallet är det ju så att den hastighet som vi lär oss nytt med är individuell och kan skilja avsevärt mellan olika människor, men det som är poängen med detta perspektiv är att vi då kan förstå att vi alla befinner oss på olika nivåer inom olika områden med avseende på klokhet, kunskap och förmåga. Perspektivet förändrar synen på t.ex. jämlikhet eftersom det ordet i sig innebär en jämförelse, en jämförelse mellan vad? Om alla ständigt utvecklas kommer alla att ständigt befinna sig på mer eller mindre olika nivåer. Så istället för att förvänta sig att alla ska kunna samma sak, vara lika kloka, det vill säga vara jämlikar, så blir det rimligare att försöka ge alla samma möjlighet till utveckling. Istället för att kräva jämlikhet, vilket i praktiken blir en omöjlighet, bör vi kräva att alla ska få möjlighet till utveckling utifrån egna förutsättningar. Så ett bra samhälle försöker utifrån detta perspektiv hela tiden se till att alla får möjlighet att utvecklas inom ramen för egna förmågor och intressen. Men det ger också en antydan om att det kan vara kontraproduktivt att blanda individer med helt olika förutsättningar och förmågor i samma ”klassrum”. Det finns ju en anledning till att de flesta av oss inte börjar på ett universitet som sjuåringar.

Ett ytterligare perspektiv kan fås som en följd av det förra perspektivet, att alla ständigt utvecklas, nämligen detta, vem har det yttersta ansvaret för vår egen utveckling? Kan det vara någon annan än vi själva? Om det inte ytterst skulle vara vårt eget ansvar, vad händer då med vår frihet att själva välja vår egen väg? Vilka konsekvenser får detta perspektiv? Kan vi kräva att andra ska lösa våra problem? Återigen kan det vara en fördel att kunna se skillnaden i innebörd mellan orden krav och förväntan.

Vilket perspektiv väljer jag då utifrån mitt livsöde? Hur ska vi förhålla oss till vår livssituation på bästa sätt? Har vi det bra och upplever oss nöjda med livet är det sällan några problem. Upplever vi att livet inte är som vi skulle önska att det var, hur hanterar vi det på bästa sätt? Genom att i värsta fall känna ständig bitterhet och missnöjdhet eller genom att försöka acceptera sakernas tillstånd och göra det som går att göra för att förbättra situationen? Har vi tagit vara på alla möjligheter till utveckling som vi erbjudits? Hur påverkas vår omgivning av den inställning till livet vi har valt och vilken återverkan får det på oss själva? Frågor som för de flesta innehåller sina egna svar.

De flesta inser också att deras handlingar ofta kan leda till en återverkan på dem själva i slutändan. Det öppnar för ett ytterligare perspektiv som vi redan sedan gammalt är bekanta med från t.ex. bibeln, det vill säga, ”Som man sår får man skörda”. Men vad skulle hända om vi breddar perspektivet något och istället utgår från att allt vi gör får konsekvenser? Om vi här skulle tolka ordet ”allt” bokstavligen, det vill säga låta det gälla även det vi tänker och känner, inte bara det vi gör, hur skulle det förändra vår tillvaro? Skulle ett sådant perspektiv leda till t.ex. större hänsynstagande, större ansvarstagande, ökad försiktighet i dömandet av andra, en bättre livsupplevelse för många och underlätta utvecklandet av medkänsla med andra? När det händer mig något som jag inte förstår, brukar jag reflektera över min egen roll i det som hände? Hade jag t.ex. kunnat agera annorlunda och vad fanns det att lära av det som hände?

Slutligen, vad skulle hända om ingen gjorde någonting alls? Sannolikt ingenting alls. Det enda goda med det skulle möjligen vara att det inte skulle begås några misstag. Men å andra sidan skulle inte heller någonting bra utföras. Plus att nackdelen med att inte vilja, kunna eller få göra misstag på sikt innebär att ingen skulle lära sig något nytt, ingen skulle utvecklas. Vad händer om vi skulle tvingas till passivitet? Det skulle på sikt bli omöjligt att utvecklas och göra nya erfarenheter om det inte vore tillåtet att få göra misstag. Men för att full frihet ska kunna existera måste det vara helt upp till oss själva att välja mellan att vara aktiva eller passiva i livet. Så vill vi utvecklas är det alltså vi som måste välja att vara aktiva. Vi skulle då kunna dra slutsatsen att aktivitet sannolikt är långt bättre än passivitet om vi vill göra nya erfarenheter och utvecklas i livet. Men det måste alltså alltid vara så att det är vi själva som väljer att vara aktiva.

/BA
(inspirerad av hylozoikens livslagar)